Jag förstår inte.
Jag kände honom inte.
Vi buggade ihop när vi var små, tydligen.
Mamma sa i vart fall det.
I skolan var vi inte i samma umgängeskrets, kan man väl säga.

Det värsta var nog att jag satt på klippan utanför när du hoppade.
Vi hörde sirenerna och undrade vad som hänt.
Vi fortsatte helt kallt att äta på pizzan och njuta av den lediga dagen i solen.
Jag fick rysningar men satt ändå kvar där.
Jag visste någonstans att det här rörde någon jag kände igen.

Någon timme visste alla att det var du Mikael.
Jag får ångest när jag tänker på det.
Jag känner dig inte, jag brukar inte känna såhär.
Du kommer alltid beröra mig.
Ditt hopp, ditt fall?
Diitt sista.
Hann du tänka något?

Usch.
Nu börjar tårarna komma.
Jag vill bara skrika.
Jag förstår inte.
Nej, nu kan jag inte gräva i det här mer, jag förstör kvällen för mig själv.
Det här har påverkat mig mer än vad jag trodde.