Det tredje inlägget i "A blog with substance" som jag fick av Bo:bakk.

Jag ska berätta om när jag började tro på Andra sidan och mediumet Rose-Marie.
Jag har liksom alltid trott att det blir svart när jag dör.
Kolsvart.
Borta.
Det har alltid varit trams att tro något annat.

En dag hade min mamma varit hos Rose-Marie.
Hon bor mitt ute i skogen,
i ett rött hus,
på en kulle.
Drömlandskap.
Jag kan se hela Mariannelund från hennes kulle,
nästan i vart fall.
Herre på täppan.

Även om jag inte trodde på något medium så ville jag ändå höra vad mamma fått höra.
Nyfiken,
alltid.
Mamma ville inte berätta allt, hon sa:
- Jag vill berätta när jag är hos dig.
Nervositet.
Nyfikenhet.
Vad var det hon ville berätta för mig?
Lite fi jag ändå berätt för mig via telefon.
Om Doris, vår gamla granne.
Hon vaktade alltid våra får vid sjön.
Doris hälsade genom mediumet att hon tyckte om oss,
mig och min bror,
hon var glad när vi kom och hälsade på.
Sen fick jag vänta tills mamma kom och hälsade på.

Jag var på helspänn.
Jag hade på känn att det är något speciellt.
Vi satte oss vid bordet och mamma sa att en man kommit fram till henne hos mediumet.
Han hade svårt att andas.
Redan där visste jag att det var farfar.
Han hade KOL och var förlamad i ena armen efter en stroke.
Min farfar.
Han hade kommit fram till mamma för att han ville prata till mig.
Att han är ledsen att han inte fanns där på riktigt när jag behövde honom som mest.
Han vet vad som hänt i mitt liv.
Han är stolt över mig.
Han finns där jämt,
jag behöver bara fråga honom och han ska visa mig.
Och när jag behöver så får jag krypa upp i hans knä.
Som om jag vore sex år och han fortfarande levde.
Farfar gick bort på julaftonsmorgon 2005.
Redan innan mamma kom in för att berätta så visste jag.
Som om du redan sagt hejdå när jag sov, farfar.
På begravningen i kyrkan så blinkade några ljus i julgransslingan.
Jag tror att du ville säga att allt var bra nu.
Att du kunde andas igen och att du kunde använda båda händer när du spelade Svarte Pär.


Jag saknar min farfar varje dag.
Nu vet jag att han finns nära mig.
Alltid.
Var sjätte månad går jag hos Rose-Marie, mediumet.
Där kommer jag ännu närmare farfar och andra människor som gått bort i vår värld.
Där får jag tips och vägledning.
Där får jag värme.

Nu vet jag att livet inte tar slut här.
Och när mitt nått sin ände så finns farfar där och väntar på mig.