Jag har varit otrogen min blogg.
Jag har en annan vid sidanom.
När jag kom hem från min fina Thailandssemester tvingade min sambo mig att ta ett gravtest.
Tvingar tänker ni.
Ja, mer eller mindre.
Jag har en oregelbunden cykel.
Han visste tydligen något jag inte visste.
Stickan visade positivt.
I september ska jag bli mamma om allt går som det ska.

Så för att sortera mina tankar och få skriva av mig blev det en blogg.
En såndär lullig gravidblogg.
Förmodligen blir det att denna bloggen kommer i skymundan.
Förmodligen kommer den bli historia.
Kolla gärna in den nya,
lulliga bloggen.
KAPTEN BOMBUS
Fortsätter att pyssla men formodligen mestadels till Kotten i magen.


Ett blivande lapptäcke till Kotten.

Nästa vecka är en spännande vecka för mig.
Den kommer utvisa en del av min, vår, framtid.
Jag ska bland annat till en konsult för att prata bokföring och budgetering.
Jag är redan nervös.
Florist.
Min dröm att öppna en affär kanske inte bara är en dröm så länge till?
Det är nästan så att jag vill springa och gömma mig.
Det kanske är bra som det är?
Jag kanske inte alls vill detta, egentligen, eller?
...
Jag är rädd för att misslyckas.
Men då är det bara att snärta till sig själv på näsan och säga:
Detta är vad jag vill, går det så går det och jag kan inget annat göra än att testa!
Utforska och ta nya vägar.
Livet är vad man gör det till!

Sicken känsla.
Framtiden..


Brudbukett/Tärnbukett

Det tredje inlägget i "A blog with substance" som jag fick av Bo:bakk.

Jag ska berätta om när jag började tro på Andra sidan och mediumet Rose-Marie.
Jag har liksom alltid trott att det blir svart när jag dör.
Kolsvart.
Borta.
Det har alltid varit trams att tro något annat.

En dag hade min mamma varit hos Rose-Marie.
Hon bor mitt ute i skogen,
i ett rött hus,
på en kulle.
Drömlandskap.
Jag kan se hela Mariannelund från hennes kulle,
nästan i vart fall.
Herre på täppan.

Även om jag inte trodde på något medium så ville jag ändå höra vad mamma fått höra.
Nyfiken,
alltid.
Mamma ville inte berätta allt, hon sa:
- Jag vill berätta när jag är hos dig.
Nervositet.
Nyfikenhet.
Vad var det hon ville berätta för mig?
Lite fi jag ändå berätt för mig via telefon.
Om Doris, vår gamla granne.
Hon vaktade alltid våra får vid sjön.
Doris hälsade genom mediumet att hon tyckte om oss,
mig och min bror,
hon var glad när vi kom och hälsade på.
Sen fick jag vänta tills mamma kom och hälsade på.

Jag var på helspänn.
Jag hade på känn att det är något speciellt.
Vi satte oss vid bordet och mamma sa att en man kommit fram till henne hos mediumet.
Han hade svårt att andas.
Redan där visste jag att det var farfar.
Han hade KOL och var förlamad i ena armen efter en stroke.
Min farfar.
Han hade kommit fram till mamma för att han ville prata till mig.
Att han är ledsen att han inte fanns där på riktigt när jag behövde honom som mest.
Han vet vad som hänt i mitt liv.
Han är stolt över mig.
Han finns där jämt,
jag behöver bara fråga honom och han ska visa mig.
Och när jag behöver så får jag krypa upp i hans knä.
Som om jag vore sex år och han fortfarande levde.
Farfar gick bort på julaftonsmorgon 2005.
Redan innan mamma kom in för att berätta så visste jag.
Som om du redan sagt hejdå när jag sov, farfar.
På begravningen i kyrkan så blinkade några ljus i julgransslingan.
Jag tror att du ville säga att allt var bra nu.
Att du kunde andas igen och att du kunde använda båda händer när du spelade Svarte Pär.


Jag saknar min farfar varje dag.
Nu vet jag att han finns nära mig.
Alltid.
Var sjätte månad går jag hos Rose-Marie, mediumet.
Där kommer jag ännu närmare farfar och andra människor som gått bort i vår värld.
Där får jag tips och vägledning.
Där får jag värme.

Nu vet jag att livet inte tar slut här.
Och när mitt nått sin ände så finns farfar där och väntar på mig.

Kortfakta, som inte alla vet, om mig:

- Sover alltid med fötterna utanför täcket.
Det blir så jädra varmt annars.

- Äter nästan aldrig frukost.
Är för lat.
Jag behöver någon som dukar fram en buffé och sedan dukar bort.
DÅ är frukost gott.

- Tror på 'Livet efter döden'.
Ett helt inlägg framöver ska handla om min tro på medium, andra sidan och att Farfar fortfarnade finns hos mig.

- Jag drömmer varenda dag och varenda natt om min dröm, min egna butik.
Någon nära Halmstad som vill slå sig ihop med moi?

- Jag skulle helst vilja sälja bort vår tv.
Jacob är dock inte med mig i den tanken.
Helst skulle jag vilja sälja i princip sälja allt vi har utom det mest nödvändiga.
Jag vill inte ha masa materiella saker bundet till mig.
Pysselsaker hör dock till den nödvändiga delen.
Ukulelen också.
Vi hade kunnat leva på dumpsterfynd, loppiskläder och kärlek.
Men.
Jacob är somsagt inte med mig där.
Hans motto är: "Lycka är att äga skitmånga saker"

- Jag vill ha hund!
Men.
Jag hatar hundbajs!
Och jag hatar ännu mer att behöva plocka upp det.
Så voffsing får vänta tills vi bor på landet.

- Jag har en liten besatthet av vindkraftverk och ellednigar.
De är ju så fruktansvärt vackra och mäktiga.
Jag känner mig så liten och världen känns oändlig.

- Under mitt liv ska jag skriva en bok och en låt.
Massa idéer...

Jag har fått en award av 24seven by [bo:bakk]!
A blog with substance.



Superglad blir jag.
Tänk att det finns någon ute i landet som vill veta vem lilla jag är.

Awarden betyder att jag ska skriva 8 slumpmässiga saker om migsjälv.
Hmm.
Vad finns att förtälla?
Jag berjar helt enkelt med;

Vart kommer jag ifrån och hur hamnade jag i Halmstad?

Viktoria.
Född i Ulricehamn, i det sydsvenska höglandet.
Uppvuxen på en fårgård med föräldrar och lillebror.
På sommaren badade vi i kräftdammen, fiskade gädda i sjön eller byggde kojor i de gamla träden bakom huset.
På vintern körde vi pulka efter fyrhjuling, byggde snökojor eller bråkade.
Ibland jagade min lillebror mig med en kniv.
Ibland bet jag lillebror i armen.
Vi hade ett grannhus där det bodde andra barn.
Jenny var min idol, hon klarade allt.
Markus målade så häftiga riddarborgar.
Mikael och jag spelade alltid monopol efter de timlånga baden i dammen.
Och Daniel, han var som en låtsasstorebror.

När jag hade gått ur högstadiet var jag trött på Ulricehamn.
Alla visste allt om alla.
Jag kände mig lite för bra för att stanna kvar.
Jag sa att jag ville börja på Munkagård i Tvååker för att de hade en så bra skola.
Egentligen ville jag bara hemifrån.
Jag flyttade till elevhemmen på skolan utanför Varberg.
Första veckan grät jag hela nätterna.
Jag längtade efter familjen och tryggheten.
Sedan skrattade jag dessto mer.
Jag gick floristlinjen i tre år.
Vänner, ovänner, tårar och skratt.
Tillslut kom studenten och jag for hem igen över sommaren.
Jobbade på ett äldreboende.
Solen gick i moln och hösten kom.
Bodde hos min dåvarande pojkvän och hans familj utanför Halmstad.
Jag fick ett vikariat på hemtjänsten Tylösand.
Jag hade då aldrig varit i Halmstad innan.
Och vekligen inte Tylösand.
Där höll väl bara Gessle till?

Efter någon vecka tog det slut med pojkvännen men vikariatet fortsatte.
Jag tänkte att så länge jag har jobb så stannar jag.
Jag fick bo i bilen.
Alla kläder var fuktiga och det var kalla oktobernätter.
Några nättor sov jag hos en gammal kompis.
Sen lärde jag känna Martina som kom att bli min extramamma.
Hos henne, sambon och barn fick jag bo på soffan.
I en vecka.
Sedan ringde min barndomsgranne Markus och frågade om jag var intresserad av en källarlägenhet.
15 december flyttade jag in.
På riktigt flyttat hemifrån.
På juldagen, 25 december 2008, träffar jag Jacob.
Sedan dess har vi hunnit flytta två gånger.
Skaffat en katt,
två katter,
tre kattungar,
sålt fyra katter,
förlovat oss
och köpt alldeles för många bilar.
Dessutom fick jag fast jobb för några veckor sedan.

Så, jag saknar de väschötska skogarna och min familj såklart.
Jag saknar fåren,
dammarna,
sjön.

Nu letar jag och Jacob efter ett hus lite utanför staden.
Vi längtar efter garage,
hönor,
trädgård.
Lite mer frihet.


Jag på spexdag i 9an.
Jag var grym!


Mina gamla, för tjocka, sötsnosiga, skrutt-Smula som avlivades för en månad sedan.
Hon bodde hos pappa och bror då hon var van att kunna springa fritt och hon avskydde andra djur.
För den som undrar, nej det fanns ingen glass kvar.
Särskilt inte choklad.
Bara gott Smulangodis.


Jag och Jacob på en bergstopp på Korfu.

Idag, den 27 oktober.
Bär något lila för att visa att vi får älska vem vi vill.
För att visa att homosexuallitet är en självklarhet!

SvD skriver om att tanterna är tillbaka!
Finally!
Och jag vill tacka min kusin som tänker på mig när hon ser en sådan artikel.
Jag blir lite varm i hjärtat.
Kan det vara så att jag utstrålar lite tant?
Jag hoppas det!
Kvinnor har kommit långt, rösträtt, bära byxor, yrkesliv, hårväxt..
YEAH!

Men visst är det fint,
det därnga "tantiga"..
Att ta tillvara på det vi har omkring oss.
Second hand.
Sylta och safta.
Famijen.

Misstolka mig rätt.
Jag vill inte gå tillbaka när kvinnorna var hemma.
Vi ska bara behålla det gotta!
Tanter är bra.
Tanterna har fört oss långt och kommer fortsätta att göra det.
Alla vill vara tant!


Björnbär som numera är syltade.

Det svenska är fint.
Jag är inte rasist, det får ingen tro men vi måste bevara det svenska.
Sånger, hantverk, mat och tänk alla fina svenska ord som finns,
allehanda erbarmlig frände förbövelen allena härbärge idog...

Ska jag skriva något så ska det bli på svenska, förbövelen!

BÄSTA SVENSKA JUST NU: "Den svenska björnstammen"

Jag har varit delad i detta med Victoria&Daniel vs. bebis.
En del av mig tyckte så synd om paret.
Tänk att bli jagad med kamera ändå upp i ändtarmen och så kanske de inte kan få barn?
Vilken prestationsångest!
De har ju ändå några miljoner som går och väntar på besked.
Fy sjutton!

Andra delen hoppas med liktornar och hemorojder, händer, öron - ja, allt, att kronprinsesseparet inte ska få barn.
Då vore de lite mer mänskliga och då hade människor förstått att man inte kan få allt precis som man vill.
Dessutom kunde vi bli en riktig demokrati med, kanske.
Jag tycker om vårt kungahus, de är trevliga att titta på och att ha men vi har inte valt dem någonstans.
Är vi en demokrati så ska vi vara det, ända ut i slottstornen.

Så, jag hoppas inte att det ska gå illa för varken Victoria, Daniel eller kyttet i magen men jag skulle vilja se lite verklighet i allt.
Lite vanlighet, dödlighet och tacksamhet.
Jag hoppas men vet att det inte kommer bli så men tänk om de kunde skippat att berätta könet för världen.
Det hade vart ett stort steg för mänskligheten.


bild

Jag tror att bebis blir född 19 februari.


/Jag som aldrig kommer att bli kung

Se dokumentären,
UNDERKASTELSEN
Fruktansvärt nyttig och hemsk.
Vi gräver vår egen grav.
En jäkla stor skitig grav.

Sluta sminka dig.
No Po'.
Gå på loppis.
You name it..
Gör saker som minskar kemikalierna.
Please, do not pull the trigger?

Detta är ett inlägg där jag vill uppmana er att inte ringa/smsa/mmsa 118 800.
Vem är de att bestämma vem som är snygg och inte?
VA I HELVETE!*%&#)"(%)%/?!?!